Tobaksulvens senilblogg

Ja, det kom ett mail från en läsare som gärna skulle vilja läsa ett reportage om en firma, som enligt utsago skulle föda upp varulvar till allt från vakttjänstgöring till kökstjänst. Detta lät en smula förbryllande, men naturligtvis hakade Tobaksulven på och granskade det hela. Efter en del efterforskning skulle det finnas en firma vid namn “Ulvex varulvar AB” en bit utanför Mora. Vi åkte naturligtvis dit för att spana in detta.

Vägen slingrade sig långt in i skogen och ibland undrade vi om vi blivit lurade på konfekten. Vi hade tillryggalagt ca 5 mil in i den täta skogen när vi kom till ett högt staket med taggtråd överst. Efter ett tag såg vi en grind med ett varningsmärke på där det stod “Ulvex varulvar AB. Blir ni bitna är ni för nära”

Vi hade hamnat rätt. Vi körde fram till grinden och ringde på porttelefonen. Vi frågade efter Alf-Stellan som lovat oss en rundvisning om vi vågade oss dit. “Passera” lät en grov röst genom högtalaren. Vi körde in på gårdsplanen innanför och såg hur grinden stängdes bakom oss, nu fanns ingen återvändo. Vi konstaterade att det fanns stora burar lite överallt, förseglade med ståldörrar. Vi kunde inte se vad som fanns inuti dom.

Efter ett par minuter dök en liten kulmagad typ upp med skallerormsboots och guldtänder. Han sträckte fram en hårig näve och presenterade sig som Alf-Stellan med grov röst. Han frågade om vi skrivit våra testamenten och skrattade med ett gurglande ljud.  Fotografen, som redan var blek om nosen höll sig på magen som bubblade som en uranskadad vessla.

Vi följde Alf-Stellan uppför en trappa medan han berättade hur oerhört bra det var med varulvar som vaktdjur istället för hundar. För det första, fortsatte han, så är de att föredra av rent ekonomiska skäl, då dom enligt skatteverket inte finns och således skrivs av direkt så att säga. En annan finess är skräckfaktorn. Den som väl en gång har fått erfara att varulvar verkligen finns och haft turen att överleva är sällan benägen att begå inbrott i framtiden.

Enda nackdelen  han kommit på var att  3 av 10 väktare blev uppätna av sin egen varulv inom en vecka, men det var oftast för att vaktbolaget slarvat med utfodringen eller inte läst bruksanvisningen med någon reda. Men vi funderar på att hålla bättre utbildningar i framtiden när varulvar blir vanligare som vakthjälpmedel fortsatte han med ett leende. Nu ska ni få se en del av vårt utbud av varulvar, följ med, sade Alf-Stellan.

Vi gick uppför en smal trappa som ledde in i en korridor av celler. Nu ska ni får se, sade vår värd, att bara vissa varulvar är lämpade som vakthjälpmedel. Vissa korsningar gör dom utmärkta även till annat. Han slog upp en stor trädörr som ledde in i ett gigantiskt rum. Synen därinne var udda, minst sagt. Det första vi såg var en varulv på enhjuling som just cyklade genom en röd ring. Varulvens kloförsedda tassar trampade runt som en besatt och pälsen på ryggen fladdrade medan varulven morrade förnöjt.

Lite längre bort stod en annan varulv och tycktes baka en limpa. Pälsen var kladdig av deg och den hade fullt av mjöl runt nosen. En tredje varulv var i full färd med att montera ihop en bilmotor. De håriga och oljiga tassarna höll som bäst på att med en momentnyckel spänna topplocksbultarna.

Ja, som ni ser, sade Alf-Stellan så kan man med olika korsningar få varulvarna riktigt allround. Här ser ni korsningar mellan varulv och pudel, varulv och pizzabagare och slutligen varulv och bilmekaniker. Vi har helt enkelt kört deras DNA i en enkel hushållsmixer från Elgiganten. Vissa korsningar blev inte så bra som vi kan se i nästa rum. Vi gick vidare i korridoren och tittade in. Där satt ett gäng varulvar på en parkbänk med kulmagar och flaskor i tassarna. De viftade okontrollerat med tassarna och morrade och grymtade och verkade diskutera något. Ja, vi tycks ha fått en slatt lättja medelst alkoholsug i en del av våra blandningar, men av någon konstig anledning är dessa varulvar fullständigt lysande på att traktera både dragspel och munspel, så dom ska nog  gå att kränga till någon krögare framöver.

Vi var fängslade över vad vi sett, men undrade var dom farliga varulvarna var. Tja, sade vår värd. Jag antar att ni vill se dom innan det mörknar. Jag och fotografen nickade och följde Alf-Stellan nedför en gisten trästege. Där nere i mörkret kunde man känna doften av ruttet kött och lyssnade man, så kunde man höra ljudet av rasslande kedjor i mörkret. Plötsligt hördes ett vrål och jag kunde då tydligt höra hur det sprakade till i brallan på min fotograf.

Alf-Stellan rekommenderade oss att gå lugnt och stilla förbi cellerna för att inte reta upp bestarna i onödan. Vi tittade in genom ett galler i en dörr till höger om oss. Därinne i dunklet kunde vi se en stor best sitta i ena hörnet, dess ögon glödde gulaktigt. Vi frågade Alf-Stellan hur det var tänkt att använda bestarna till något vettigt när man knappt vågade titta in till dem ens. Äsch, svarade han och sade att han skulle demonstrera.

Backa undan en bit, sade han medan han tog ner en sele av kedjor från väggen. Han öppnade dörren in till besten en liten bit och jag kunde tydligt höra hur det ånyo sprakade till i fotografens byxor. Alf-Stellan närmade sig besten med en utsträckt hand som han höll ett köttstycke i. Såja, såja sade han och närmade sig varulven. Plötsligt och med ett vrål flög varulven upp och sög tag i Alf-Stellan som genast slet sig loss, rusade ur cellen och slog igen dörren,  utan varken köttstycke eller högerhand.

Det var en pärs sade Alf-Stellan. Fotografen viskade och pekade på handleden där handen suttit. Äsch, den gamla trasan sade Alf-Stellan och skruvade på en ny protes. Den gamla näven började ändå bli till åren. Det är värre med varulven som nu troligen får problem med magen och inte kan knega. Jag undrade fortfarande hur man egentligen skulle kunna få kontroll över bestarna så att man kunde ha dom som väktarhjälp. Jag skulle just ställa frågan när jag sneglade på min fotograf som bedjande tittade på mig och viskade “Låt bli”. Jag nickade och tystnade. Då hörde jag hur det av ren lättnad sprakade till en sista gång från den stackars fotografens bakdel.

Vi tackade artigt nej till fikat som en varulv på inlines kom med. Den hade ett förkläde med rosa hjärtan på. Fikat hade den på en stor silverbricka. Vi ville lämna stället innan de sista av solens strålar byttes mot natt.

Vi tackade Alf-Stellan för titten och lovade att komma tillbaka snart. Ett löfte som jag eventuellt får uppfylla ensam, då det troligen inte finns varken pengar eller starka mediciner nog på denna planet för att få min stackars fotograf modig nog eller lockad att följa med. Doften i bilen var allt annat än trevlig, då fotografen luktade något rent förhistoriskt illa. Jag tittade i backspegeln då vi kört en bit. Vi såg hur anläggningen försvann i skymningen bakom oss och vi hörde ett ylande. Strax efter hördes ett sprakande från fotografen. Jag suckade och höll andan.

Ja, kära läsare, som rubriken antyder så blir det ingen del 3 av kung Ureros menisk idag. Jag ska förklara hur det ligger till. För ca 6 år sedan spelade Tobaksulven poker med den gode lanthandlare Fläske. Fläske, som är en ganska medioker pokerspelare visste att Ulven var glad i starkvaror och cigarrer. Affärsman som han är visste han att det han förlorade på att ta med sig whiskey och rökverk skulle han ta igen på att vinna över Ulven.

Efter att ha trattat Ulven full av whiskey och brännvin hela natten (för att inte tala om cigarrer, Ulvens päls var alldeles skabbig och full av brännmärken på morronkvisten). Så satte Fläske upp ett parti där han lovade bort sitt källarlager av exotiska spritsorter från världens alla hörn om han förlorade.

Ulvens insats var att en dag i veckan i 10 år ha Fläskes brorson Måns-Didrik på redaktionen. Måns-Didrik var och är en riktig odygdspåse som skapar oreda och kaos var han än drar fram. Han har en stor morotsfärgad kalufs och stora bävertänder i käften. Dessutom har han ett par små grisögon som ständigt spelar fram och tillbaka för att se om han kan skapa kaos någonstans.

Måns-Didrik kommer aldrig att kunna ha ett riktigt jobb, en gång fick han jobb på tändsticksfabriken, som naturligtvis brann ned till grunden. Måns-Didrik kom undan med ett nödrop på grund av Fläskes inflytande. Polisen hittade slyngeln på konservfabrikens parkering, hysteriskt fnittrande med sotfläckar i ansiketet och en tändsticksask i näven.

För att göra en lång historia kort så förlorade naturligtvis Ulven och var således fast med Måns-Didrik en dag i veckan i 10 år. Här brukar han roa sig med att jaga livet halvt ur redaktionskatten Klas, samt att så fort tillfälle ges störa utgivningen av nytt material till “Tobaksulvens senilblogg”

Det han nu verkar ha gjort igen är följande:

1. Stjäl artikel 2.Rusa ner till pantbanken 3.Pantsätt artikel 4.Rusa till kiosken 5.Köp godis 6.Ät godis.

Då han nyss kom till redaktionen med choklad runt hela käften kan vi anta att del 3 av kung Ureros menisk kan publiceras så fort vi skickat en medarbetare till pantbanken för att återbörda artikeln hit igen.

Nu får vi istället publicera en annan artikel om en firma som tydligen föder upp varulvar. Håll tillgodo.

Mvh ställföreträdande redaktör:

Gunnar vaknade av ett hastigt och febrilt slaskande läte. Det lät som en tunna sill som rullade ner för en backe i marmelad. Nästa intryck var kall vind och en känsla av tusen nålstick i ansiktet av håret. Han slog upp ögonen och såg till sin förskräckelse att han hängde högt över marken som mest liknade ett lapptäcke långt, långt därnere. Han hade svårt att andas både av chocken och av den våldsamma fartvinden.

Han försökte vända sig om för att se hur och i vad han egentligen hängde, han såg i ögonvrån att hans livrem fastnat i en liten ögla som satt mellan ena hjulet och landningsstället på det lilla propellerdrivna sportplan som han nu insåg att han hängde under. Han började dessutom minnas hur allt gått till.

Allt hade gått enligt planerna, han hade flugit till Aeropuerto de Santiago ombord på en Boeing 777. Han hade smugit ombord långt före avgång och lagt sig till rätta på en elstege där han sovit och inmundigat den proviant som han fått med sig i all hast. Helt utan vidare intermezzon hade han lyckats ta sig från planet efter landning.

Fadäsen kom när han skulle smyga sig ombord på ett litet plan som skulle ta honom vidare till Punta Arenas. Han hade smugit runt, hukad mellan de små planen tills han tyckt sig höra någonting, då hade han råkat snubbla över det förbannade landningsstället som å ena sidan slog honom medvetslös, men å andra sidan nu höll honom på plats i livremmen.

I flygplanshytten en bit ovanför Gunnar satt den spinkige Javier Eztravez, som tidigare jobbat på IKEA i Santiago. Han hade dock fått ett snabbt avsked när ledningen upptäckt att han var mer intresserad av att testa möblerna med kunderna än att sälja dom. Speciellt sängarna tyckte Javier var hyvens att hårdköra med kunderna. Droppen hade blivit när han för att undvika upptäckt,  försökt att med fullt stånd och en lampskärm i skinn på huvudet stått orörlig bredvid en skinnfåtölj som dessvärre en äldre dam ämnat prova.

Damen, som troligen var lite skumögd hade helt sonika hängt sin handväska på Javiers drule innan hon satt sig. Javier skulle nog kunnat hålla både stånd och orörlighet i schack om det inte var för att damen i sin strävan efter att hamna i linje med försäljaren nu lyfte samt vred fåtöljen några grader innan hon parkerade den tunga fåtöljens ena ädelträben rakt på Javiers nakna fot och med ett krasande ljud satte sig i möbeln.

De första sekunderna trodde både kunder och personal på fullt allvar att det var ett flyglarm som ljöd, det föresvävade ingen att detta ohyggliga ljud kom från en mänsklig strupe.

Javier, som nu i full panik haltade nedför trappan i affären och ut i den hektiska eftermiddagstrafiken hade fortfarande lampskärmen på skallen och ett halvstyvt könsorgan som stod som en lans rakt ut. Han hade korsat huvudgatan till hälften när han hörde ett signalhorn i samma ögonblick som han vände sig om. Han såg fronten på en rostig Ford Taunus innan ridån gick ner.

Han vaknade på sjukhuset med ett gipspaket mellan benen då tydligen hans lem trasslat in sig i grillen på Taunusen och blivit bruten samt skalad som en morot. Personalen frågade om han ville ha grillen med sig hem som ett minne. Javier fnös och avböjde.Han lovade sig själv att det nu minsann fick vara nog med de vidlyftiga fruntimmersaffärerna.

Ett halvår senare hade han träffat Esmeralda, en frodig korvstopperska från Huasco. Hennes far hade en flygfraktfirma där nu Javier efter att ha tagit flygcertifikat jobbade.

Att flygplanet verkade svårmanövererat reflekterade inte Javier över då hans frodiga flickvän oftast fick farkoster oavsett typ att bete sig långsamt och tungstyrt.

Gunnar som nu en bra stund försökt vrida sig ett halvt varv för att på så vis lyckas svinga sig upp på landningsstället med ständig risk för att livremmens grepp skulle lossna hade nu nästan lyckats, men just då av alla gånger dippade planet till. Det var Esmeralda, som i sin iver över att fånga en påse blandgodis hon tappat taget om störtade fram i kabinen och fick hela planet ur kurs.

Javier skrek en harang svordomar till Esmeralda samtidigt som han slet i spakarna. Just då kom en spansk mås flygande, full av av bär och jäst fisk. Detta blev droppen. Måsen strimlades i miljoner bitar av propellern och vindrutan blev full av blod och bitar av mås, fisk och bär. Javier satte på vindrutetorkarna och hoppades på det bästa.

Gunnar, som just lossat livremmen efter att ha fått grepp om metallstaget fick nu en kaskad med illaluktande slask i ansiktet. Kanske hade det gått vägen om inte det gigantiska fiskhuvudet hade träffat honom med kraft på näsan. Gunnar tappade taget och flög som en toalettsits i betong  mot djungeln nedanför.

Han hann tänka en massa, han hann även se hur det lilla planet han liftat med nu verkade ha återfått kontrollen och återigen flög med stadig kurs. Han kände hur han föll och inväntade nu bara dunsen som skulle göra slut på honom…

Fortsättning Följer…

Knappt hade Gunnar Träquist kommit innanför dörren innan telefonen ljöd. Den ringde med en riktigt ihållande och envis ton. Gunnar kunde instinktivt känna att det var redaktör Conrad H Slafenhelm som satt i andra änden och våldsringde.

-Fan också, suckade han. Alltid var det något. Han lyfte upp luren samtidigt som han kastade ett järnrör till hunden Benito, som satte garnityret i röret. Röret fräste och blev mjukt och krispigt nästan direkt. Benito var en något udda jycke, med kraftiga galvaniska strömmar i käften som efter att ha blivit utsatt för en del obskyra experiment av den ondskefulle Casper Blandelis dessutom var otroligt ful.

Att kunna betvinga metall hade dock oftast varit av godo, då dom kunnat tjäna en slant på att uppträda på marknader och taskspeleri lite varstans.
Enda tillbudet hade egentligen varit då Benito i ett anfall av lekfullhet och tillgivenhet till hälften hade löst upp grannkärringens Puch Dakota.
Detta hade dock till slut kunnat redas upp utan polisiär inblandning.

Conrad väste av upphetsning i luren och Gunnar kände sig en smula kluven över just detta. Alltför många gånger hade han blivit insyltad i livsfarliga äventyr just efter att ha blivit övertalad av den gode redaktören i detta sinnesläge.
Inte minst hade han då haft den tvivelaktiga äran att konfronteras med den livsfarlige Casper Blandelis.

Efter en stund stod det dock klart att Conrad till viss del hade fog för sin upphetsning. Tydligen hade han kommit över information som kunde användas till att hitta den dövstumme detektiven Dick Zoidman. Den ännu levande legenden som dessutom var utrustad med ett ben i ebenholts. Trots detta skulle han tydligen vara en gigant bakom trummorna. Det ryktas att han en gång i Belize bjöd på ett trumsolo så intensivt och explosivt att publiken kunde se en rökpelare torna upp sig bland trummorna samtidigt som de tydligt kunde känna doften av bränt ebenholtsträ i luften.

Efter en halvtimmes samtal var saken biff, Gunnar var övertalad. Han skulle ta första bästa plan till Punta Arenas i Chile. Väl där skulle han få vidare instruktioner för att kunna finna Dick Zoidman. Tydligen var den gode Dick en gammal indiangåta på spåren, en staty föreställande kung Ureros menisk som i sin tur kunde tipsa om vägen till den skatt som han enligt sägnen förfogade över.

Gunnar brydde sig mindre om skatten, som troligen mest var ett villospår än över det faktum att han skulle få träffa legenden Dick Zoidman. Mannen som nästan ingen lyckats hitta. Bara ett foto av honom skulle vara värt en bra slant.

Gunnar ringde tant Gunlög för att be henne komma med mat och järnrör till Benito. Därefter begav han sig till flygplatsen för att se om det inte fanns något plan som han kunde smyga sig ombord på som skulle åt sydamerikahållet.

FORTSÄTTNING FÖLJER…

Nu när sommaren är i antågande tycker vi här på ulven att det vore på sin plats att inleda säsongen med ett test av några exklusiva grillmodeller.

Ulven fick ett unikt tillfälle att testa tre modeller ur Liebmann Panzerwerks nya serie utegrillar. Det legendariska företaget från tyska Braunschweig, kanske mest känt för sina haubitsar och robotsystem har nu breddat sitt produktsortiment för att möta den minskande efterfrågan på försvarsmateriel i Europa.

Testet blev en smula udda då grillarna fortfarande är klassade som krigsmateriel i Sverige. Vi fick genomföra testet utanför en bunker som tullen förfogar över i väntan på att grillarna granskas och civilklassas av berörda myndigheter.
Just därför fick vi tyvärr inte ta några bilder av underverken.

Vi hade med oss vår ryske grillmästare Igor, som utrustad med förkläde, grillvantar och kockmössa knappt kunde bärga sig innan den första grillen skulle tändas.

Test nr 1: Svenskt produktnamn “Fräsman Allegro 2000″

Denna grill har en smakfull design och en kraftfull karaktär, den har dessutom fyra stadiga ben med fack för tillbehör såsom grilltång och gafflar i varierande storlekar.

Igor blev särskilt imponerad av hur jämt och fint köttet blev tillagat på det vågformade gallret.

En liten kul finess på denna grill är att den har en inbyggd taxameter och filmkamera. Dessa kan man använda om man tex lånar ut sin grill till grannen och vill debitera honom för lånet. Man kan ställa taxametern att mäta antingen mängden kött som tillagats efter valfri tariff eller tiden grillen varit i bruk. Filmkameran filmar hela grillningen för att man ska kunna se exakt hur många korvar som tillagats tex. På så vis har man även filmmaterial att visa upp i tingsrätten vid behov.

Grillen fick överlag bra betyg, även om ett litet minus smög sig in när kameran upprepade gånger ändrade vinkel och istället filmade Igors skor.

Vi ger grillen “Fräsman Allegro 2000″ 4 av 5 korvar för en väl utförd grillning.

Test nr 2: Feuer und Sicherheits-Grills model 1654

Denna grill väckte vår nyfikenhet ganska omgående. Den har en gigantisk, klotformad kropp. Nästan som ett wienerbröd, där själva grillgallret endast utgör den lilla klicken fyllning i mitten.

Den har dessutom ett litet kontrollbord med knappar på som aktiveras när man vrider om en nyckel. När man trycker på knappen märkt “Starten Sie den Grill” så ljuder en hög signal i flera sekunder innan elden plötsligt flammar upp i mitten.

Igor blev så förskräckt av signalen att han tappade flintasteken på marken, men ansåg ändå att det nog kunde vara en bra och säker funktion om man först försedde barn och gäster med hörselkåpor innan grillningen.

En sak som vi hittade i manualen som verkade intressant var den inbyggda pulsfunktionen som fungerar på två olika vis. Man kan med hjälp av ett par medföljande remmar spänna fast grillen på bröstet, man kan då använda grillen som pulsklocka i löparspåret. Tyvärr går inte de 1 meter långa benen med de kraftiga gummihjulen på att montera av vid löpning. Dock medföljer 4 röda vimplar med att fästa på vart och ett av benen för att varna joggare i mötande riktning.

Dessutom kan man för en slant extra få sportpaketet, med en visselpipa och ett par positionsljus med grillen. Dock ska man vara på det klara med att det kräver sin atlet för att springa någon längre sträcka med den 32 kilo tunga grillen på bröstet.

Den andra pulsfunktionen på grillen är en ganska finurlig historia. Grillen mäter om det finns något med puls på stekbordet. Skulle så vara fallet startas genast grillens inbyggda säkerhetsmodul som vi tänkte testa eftersom manualen dåligt penetrerade detta ämne.

Vi skruvade således upp värmen på grillen ordentligt. Flammorna var nu ca 1,5 meter höga när vi bad Igor att lägga armen på grillbordet. Efter en stunds tvekan skred så Igor till verket. Sedan gick allt i en farlig hast.

Ur grillen kom en metallisk röst i hög volym som skrek “Achtung Küchenchef Verbrennungen” Därefter kom blixtsnabbt ett långt metallskaft ur grillen som snabbt och brutalt slog Igor till marken för att sekunden efter ur ett munstycke fullkommligt täcka honom med brandskum. Vi blev oerhört imponerade av detta, hatten av för Liebmann Panzerwerks ingenjörer.

När Igor på darrande ben rest sig upp och återfått förmågan att andas igen kunde vi konstatera att han endast hunnit få ett litet sotigt märke på armen efter lågorna.

Vi ger grillen “Feuer und Sicherheits-Grills model 1654 ” 5 av 5 korvar för en väl utförd grillning och för att inte ha grillat Igor.

Test nr 3: Keine nassen Würstchen grillen modell 2219

Så har vi då kommit fram till den tredje och sista av våra testmodeller.
Denna grillen gick det dock lite tokigt med under testet, så rent grilltekniskt kan vi inte bedöma den. Vi kommer eventuellt att testa den igen om den kommer ut på den svenska marknaden.

Grillen som sådan är en smäcker och smidig historia. Det man först lägger märke till är den stora motorn som är monterad under själva “eldstaden”. Längst ner tronar fyra kraftiga terrängdäck med dubbmönster á la motocrossdäck.

Grillen är heltäckande om man fäller ner den övre halvan av klotet som hyser själva grillgallret och det är här vi finner denna grills finess. Den är alltså designad för att vid regn hastigt slå ihop locket för att skydda maten och sedan ta sig till en destination som man förprogrammerat via GPS.

Vi bad Igor att lägga på några biffar och sedan med hjälp av en vattenkanna aktivera grillens säkerhetssystem.

Genast när sensorn kom i kontakt med vattnet så smällde locket igen. Sedan började en startmotor arbeta för att nästan omgående avlösas av en 250cc 2-taktmotor. Grillen lät ungefär som en motocrossmaskin innan den i ett rökmoln lämnade två långa, svarta spår efter sig på betongplattan vi använt som testunderlag. Igor, som fått tag i en kikare kunde se hur den i horisonten försvann med både stekar och korvar in i skogen vid testområdets slut.

Eftersom ingen hade en tanke på att ställa in destination på GPS:en misstänker vi att grillen automatiskt återvänder till fabriken i Braunschweig där dom nu har ett skrovmål att vänta, smaklig måltid önskar vi.

Frånsett fadäsen med GPS:en kan man ju ifrågasätta rimligheten i att montera en så kraftfull motor i grillen. Ingen hade ju någon möjlighet att reagera innan den var utom räckhåll. Man undrar om ingenjörerna hade en grillafton i bersån i tankarna eller en guldmedalj på Le Mans.

Vi kan tyvärr inte ge grillen: Keine nassen Würstchen grillen modell 2219 mer än en vidbränd Wienervaldkorv efter att ha blivit snuvade på konfekten.

Tillägg: En vecka efter testet ringde dom från tullen. Dom hade med värmekamera sökt efter grillen i området i ett par dagar då dom hittat den ca 2 meter ner i marken.

Den hade färdats 1,5 mil genom skogen innan den hade stött på en sommarstugevägg. Där hade den tydligen sett slaget förlorat och istället börjat gräva sig nedåt med sina skovlar till terrängdäck tills bränslet tog slut.

Det blev tydligen inget skrovmål i Braunschweig när allt kom omkring, kanske detta om inget annat får tillverkaren att balansera prestandan på grillen som kunnat vara så bra under andra omständigheter.

En modell vi tyvärr inte fick in i Sverige var den urandrivna grillen “Uranus eternity” som lovar oavbruten grillning i 250 000 år. Denna grill ska tydligen också gå att grilla med nattetid utan extra belysning då den även är självlysande.

Med detta hoppas vi som gjort testet att det ska bli lite lättare att välja grill i sommar, eller iallafall när dessa kommer marknaden tillhanda.

Henning H Bäfverben

Tänk hur nostalgin kan gripa en ibland. Jag råkade häromnatten efter en personalfest slå omkull en byrå i källaren. Ur denna gamla möbel for en packe foton som jag inte kan minnas att jag sett förr. De föreställde morbror Rufus, min lillebror Hilding och morbrors ögonsten, hans älskade Ford Arnold från 1953.

Morbror Rufus var en riktig motorentusiast och kunde aldrig få nog av att diskutera hästkrafter och motorer. Hans Ford Arnold hade sexdubbla Bingkarburatorer, varav endast 2st kunde användas åt gången. Dubbla kylargardiner i lättmetall och den 56-hästkrafter starka, slidmatade 2-takts Wurschlafer-motorn som endast gjordes i 1432 exemplar.

Bilen förde ett hiskeligt liv och rök som ett brinnande bildäck. Varje gång morbror Rufus skulle växla fick vi höra en hel symfoni av svordomar blandat med ett skrapande ljud från växellådan, medan han rotade runt och försökte få växeln att gå i.

Morbror Rufus bar alltid sandaler och basker. Sandalerna var ofta en källa till irritation eftersom remmarna på sandalerna ofta hakade fast i pedalstället med diverse incidenter som följd. En gång körde han tex med motorn ylande på fullvarv in i grannhusets utedass just på grund av att sandalen spärrat gasen på fullvarv. Den gången gick det dock bra eftersom ingen satt på dasset för tillfället.

Sommaren 1961 var ovanligt torr och varm, och ofta fick jag och brorsan åka med morbror Rufus till stranden efter skolan. Det var alltid ett äventyr redan innan vi kom fram eftersom morbror utan undantag ville tävla med allt som kom i hans väg på ditfärden.

En eftermiddag när vi var på väg till havet såg vi hur slaktare Sune Granquist stod och tvättade sin Borgward Isabella TS saloon -58. Morbror Rufus hade inte den bästa relationen till den gode slaktaren av någon anledning, far berättade en gång att det hade något med ett fruntimmer i det förgångna att göra.

Morbror rullade fram till slaktarens uppfart med knattrande tomgång, varvid slaktaren stirrade stint på oss. Plötsligt började morbror rusa motorn som taktade och misstände alltmedans hans högersandal pumpade frenetiskt på den gummiräfflade gaspedalen så att sandalremmarna fladdrade. Morbror formade munnen till en strut och lät en brun stråle snusblandad saliv med kraft flyga mot Sune Granquists vänstra framflygel. Vi hörde ett gällt skrik lämna slaktarens strupe. Just då släppte morbror häftigt upp kopplingen. Vi hörde hur Wurschlafer-motorn kämpade för att mobilisera samtliga 56 hästkrafter. Först skrapade de 2 tum breda bakdäcken mot den grusbeströdda asfalten samtidigt som varvtalet sjönk mot nollgränsen. Sedan smygande började varvtalet åter gå upp och vi rullade allt fortare. Morbror Rufus skrek och slet i växelspaken medan kugghjulen skrapade i växellådan.

Genom bakrutan kunde vi nu se hur slaktarens Borgward i full fart närmade sig. Detta gjorde morbror galen av upphetsning. Han skulle resa sig upp en bit i sätet för att bättre kunna se i backspegeln, men detta fick till följd att hans tjocka hästhandlar-plånbok i hans bakficka(som mest innehöll tidningspapper)nu fastnade mellan sittdynan och ryggstödet. Med ett morrande försökte han att ta sig loss genom att vagga till höger och vänster. Detta ledde till att han när han vaggade för långt till vänster fick baskern utanför sidorutan, och som naturligtvis fångades av fartvinden och blåste av skallen.

Förvirrat plirade han ut genom fönstret för att försöka förstå var baskern blev av.
Han slirade fram och tillbaka över vägen och skrämde nästan slag på både bilar och hästkärror som mötte denna ur kontroll framförda Ford Arnold.

Som tur var så fick morbror kontroll över bilen igen innan vi kolliderade med någon. Och som tur var så syntes inte slaktarens Borgward till längre, varvid vi kunde återgå till vår ursprungliga rutt mot stranden.

Hela återstoden av resan fullkomligt vibrerade morbror Rufus av upphetsning över att som han sade ha “knäppt slaktaren på näsan”. Inget slår en Ford Arnold med en Wurschlafer med ställbara munstycken, skrek han flera gånger lyriskt.

Dagen efter kunde vi i tidningen läsa att slaktare Sune Granquist kört in i ett träd och fått grova böter för att ha “framfört fordonet bortom vett, sans och förmåga.” Sune svor inför rätten att han tappat kontrollen då någon kastat något mot bilen som fått honom att tappa koncentrationen för ett ödersdigert ögonblick. Något som han identifierat som en basker. Detta väckte föga bifall i domsolen.

Otroligt nog var detta en ganska normal resa till stranden med morbror Rufus, jag antar att vi blev ganska härdade med tiden, jag och brorsan.

Jag log fortfarande när jag packade ihop bilderna och lade tillbaka dessa i byrån.
Jag minns åtskilliga andra episoder med morbror Rufus också den sommaren.
Ja, det var en varm och händelserik sommar, den där sommaren 1961…

//
Måns-Bertil Grytberg